Brobyggare: De ensamma enhörningarnas generation

Jag tillhör generationen som föddes ungefär mellan 1980 och 2000, och kallas ”generation Y”. Y står för en del olika saker, till exempel för yuppie. Vi är den i-landsgeneration som har haft de bästa förutsättningarna att skapa sig fantastiska levnadsomständigheter och strålande karriärer i ett vitt spektrum av branscher.

Många av oss är födda i samhällen där de sociala stödnätverken fortfarande har fungerat och där våra föräldrar ostörda av krig eller andra kriser har haft möjlighet att utveckla trygga, stabila och tämligen välbetalda karriärer. Den fattige i Finland har inte på länge varit lika fattig som den fattige i ett u-land. Vi har alltså haft goda chanser att ta oss framåt i livet och genom hårt arbete skapa oss en lycklig tillvaro. Trots det är generation Y exceptionellt olycklig.

Lycka kan mätas utgående från förväntningar. Om tillvaron är bättre än man har förväntat sig känner man sig lycklig. Om den däremot är sämre än man tänkt sig känner man sig olycklig. Problemet för generation Y ligger oftast inte i direkta, yttre omständigheter som torka eller andra naturkatastrofer, hungersnöd eller krig. Problemet ligger i den förnuftsmässiga torkan, den orimliga hungern på framgång och kriget mot de övermäktigt upptrissade förväntningarna på sig själv.

För hur går det att lyckas i en generation där varje barn har uppfostrats till att vara alldeles unik och speciell? En generation där varje individ är en enhörning? Där generationen före oss nöjde sig med en saftig, grön gräsmatta så ska enhörningens gräsmatta helst vara blombeströdd. Våra föräldrar nöjde sig med en stabil karriär men våra karriärer ska också vara självförverkligande. Inget fel i att försöka hitta det man gör bäst av allt, men problem uppstår när alla tror att de kan göra vad som helst, och dessutom bäst.

Enhörningsgenerationen kräver därtill omedelbar framgång utan minsta lilla ansträngning eller erfarenhet. När enhörningen sedan möter den krassa verkligheten, för sanningen är ju att de flesta av oss inte är det minsta speciella, så leder det till en enorm känsla av besvikelse och nederlag, speciellt i en tid då ”alla andra” verkar lyckas i en tillvaro som direktsänds i sociala medier.

Det är inget fel på att känna sig speciell och ha en maximal ambitionsnivå, så länge som man lyckas hitta det man själv gör bäst. Risken finns att vi i generation Y inte lyckas kväva våra enormt uppblåsta egon och finna oss i hur verkligheten ser ut. Risken finns att vi anser oss ha rätt att kasta in handduken och stanna hemma på sofflocket medan vi lyfter veckopeng av staten, för att var och en av oss är alldeles för speciell för att dra på sig gummihandskarna eller sätta sig bakom bussratten. Risken finns att vi kommer att sova bort vår tillvaro medan arbetsplatserna går till folk som verkligen tar emot dem, folk som fortfarande uppskattar en stadig inkomst och inte gnäller över lite smuts under naglarna. Det handlar alltså inte om folk som kommer hit och snor våra arbetsplatser. Nej då, utan om människor som kommer hit och gör ett jobb som måste göras så att vi själva ska få ligga hemma och vårda våra blödande egon.

Men vad händer sedan? När vi i generation Y långsamt vaknar ur vår dvala, medelålders, utstötta ur ett samhälle som inte stannade och väntade på oss, hur speciella vi än tyckte att vi var? Ett samhälle där den sociala välfärden som vi har utnyttjat långsamt har monterats ner för att vi blev alltför många som inte ville nöja oss med ett alldeles vanligt jobb? Står vi sedan där ute i kylan och tittar in genom fönstret på städarna som sitter på kaffepaus eller bussförarna som väntar på sitt följande skifte? Alla de där som kom och ”tog” jobbet som vi ansåg oss vara för bra för, men som vi nu gärna skulle göra bara för att få göra något alls? Och vad känner vi då?

Johanna Holmström